Att produktion av textilier kan innebära både klimatpåverkan och stora resursuttag har uppmärksammats allt mer. Detta är givetvis positivt, men samtidigt är det oerhört viktigt att åtgärder med syfte att minska klimatpåverkan baseras på fakta så att de får avsedda effekter.
Det är med goda ambitioner som EU redan 2018 bestämde att medlemsländerna senast 2025 skulle sortera ut textilavfall så att det skulle kunna återanvändas och återvinnas i stället för att hamna på soptippar och i förbränningsanläggningar. Ökad resurseffektivitet och fler inhemska arbetstillfällen skulle uppnås genom kravet. Sedan dess har flera aktörer sökt svaret på hur textilier ska kunna återanvändas och återvinnas effektivt och storskaligt. Tekniker och processer har utvecklats och samarbeten startats mellan olika aktörer. Inte sällan har textilservicebranschens aktörer varit snabba i att engagera sig och aktivt driva utvecklingen.
Processer och affärsmodeller tar dock tid att utveckla. De senaste månadernas kaosartade situation sedan kravet på textilsortering infördes i Sverige har tydligt visat att hela ledet måste finnas på plats och fungera innan de miljömässiga och sociala vinsterna med denna typ av krav kan uppnås. Risken är annars stor att de goda intentionerna får oönskade effekter.
Sveriges Tvätteriförbund har under flera år argumenterat för att ett ökat fokus på textilåtervinning även måste innebära stora satsningar på utveckling av tekniker för högkvalitativ textilåtervinning. Tyvärr är antalet mottagningsanläggningar för textilavfall ännu mycket begränsat, och det finns inga utvecklade tekniker för att ta emot och behandla mer komplexa fiberblandningar. Kapacitetsbristen gör att textilierna lagras på hög, avsedda miljövinster uteblir och rapportering i media riskerar att underminera förtroendet för systemet, och därmed den återanvändning och återvinning som funnits långt innan kravet på utsortering infördes.
